Känner att det är det jag lever i nu, förnekelse. Vill inte inse att om mindre än tre veckor så flyttar Emma och Daniela ner till Malmö. Vet inte hur jag ska klara mig utan dem.. I lördags när vi förfestade så bröt Danielas syster halvt ihop och började gråta. Men jag kände mig helt oberörd, ville fatta vad som kommer hända. Men är rädd att allt kommer rinna över när dom kommer ha sin avskedsförfest innnan parkfesten. Då kommer det vara som Niagarafallet, usch det kommer inte bli roligt. Jag som är så känslig och grinar för minsta lilla. Satt och tittade på en massa kort igår, från de fyra år vi har känt varandra. Då rann tårarna kan jag säga, vi har gjort så mycket tillsammans och haft så roligt ihop. Det är verkligen som i låten, The time of my life!