Åh vad jag hatar att vara själv, har kommit fram till att jag nog inte tycker så mycket om att vara själv som jag trodde innan jag flyttade. Trodde jag skulle tycka det var hur skönt som helst men jag känner mig bara ensam och funderar på vem jag kan ringa och prata med. Blir bara att jag sitter och grubblar och funderar en massa när jag är själv, usch.

Vet inte om det är jag som förstorar upp allt eller om det jämt händer nått i mitt liv. Kommer ihåg att T sa en gång när jag träffade honom och E att det jämt är något med mig, att jag alltid har ett problem som jag måste grubbla över och försöka lösa. Antingen är det för att jag är en dramaqueen eller så kommer problemen till mig helt enkelt! Just nu känns det som att hjärtat säger en sak och huvudet en annan...

// Frida.